Å ann. Kära Ann. Du har hållt min blogg så tappert uppdaterad så gott du kunnat genom att ge mig fina kommentarer. När det egentligen borde ha varit jag. Shame on me. SHAME! Men jag antar att du helt enkelt är en flitigare person än vad jag är. Ja. Det är nog så.
Och bara för det så måste jag uppdatera min blogg, ja, just för att du ska inse att dina kommentarer gav mig känslan av att det borde göras. Men nu gör jag det inte för min egen bloggs skull, eller min egen skull, utan för DIN skull. Skull? Är det äns ett ord? Låter helsjukt om man upprepar det. skullskullskullskullskull skull! Prova ska du se!!

Jaharu minsann. Jag läste igenom dina kommentarer, jag log faktiskt lite grann. När jag läste, då kände jag att allt var bara så.. Ann! Du är en vän så sann! Jag blev helt tagen, tårarna bara rann. Haha, nej, det där var ett skämt som jag i min knasiga hjärna fann. JAG KÄNNER MIG SOM EN TYRANN!

Det är alldeles för lustigt hur mycket man kan rimma på ditt namn. Tur att jag inte heter Ann. Då hade jag skämtat om mitt eget namn, och det hade nog många uppfattat som konstigt ocg något egoistiskt. Vad kan man komma på som rimmar på mitt namn då? Jo, Desirée och diarée! Och hur kul är det? Det är faktiskt förnedrande!

Men men. Som tur är finns det inte så många människor mer än jag som uppskattar dessa ordvitsar. Eller de tycker inte att det är tillräckligt roligt för att själva öppna munnen och hoppas på att få god respons så som skratt eller "sympatiskratt" (Du vet vad jag menar). Men vad bryr jag mig om det egentligen? Klart jag alltid vill att folk ska tycka mina ordvitsar är roliga, men liksom, jag tänker inte så mycket innan jag säger dem. Jag bara rabblar upp det som i mitt huvud låter så skäätans roligt, alltid beredd på att få höra något som "Det där var inte roligt". Men ibland, IBLAND, får man respons som "Hah, det där var faktiskt lite roligt! Då förgylls Desirées dag.

Just nu sitter jag på mattan i mitt rum och fryyyyser. Ja, det är ju så kallt i mitt hus. Inget varmvatten finns det heller, men ikväll ska jag ändå försöka tvätta mitt hår. Det behövs. Det behövs göras nu! Nu för tiden måste man ju tänka på att gå i säng tidigt, för skolan har ju dragit igång igen. Jajemenn.... Och jag vill ju gärna inte ha blött hår när jag ligger i sängen och försöker sova. Obehag........ Nu avrundar väll jag lite grann då..
och föressten.
GOTT NYTT ÅR PÅ DIG MED!

Nej, bloggare kan man inte riktigt kalla mig. Inte för tillfället. Det är så typsikt mig att gå in och ur mina bloggperioder. Jag kan ärligt säga att jag tycker att det känns bara helt meningslöst för mig just nu - att blogga alltså. Jag har inget jag känner att jag behöver skriva. Dock har jag faktiskt försökt några gånger, men någonting har gått fel varje gång. T.ex. så stängdes min dator av en gång när jag flitigt började skriva ett inlägg. (Min dator brukar stänga av sig själv nuförtiden!) En annan gång gick det inte att ladda upp en bild. Och ja... sånt ÄR ju fakriskt frustrerande. Så det slutar med att jag ger upp helt enkelt.

Och nu har jag ingen ork att komma på någonting som är betydelsefullt nog att skriva på bloggen,
så det får blir när det blir.

Sommarlov! :)

Det känns som att den här sommaren kommer att bli så som jag hoppades att den inte skulle bli. Ångest, konstiga känslor och tomhet. Är det vanligt att känna så? Att man vill göra massa saker som man inte orkar. Det känns som att man tappar greppet av alla kompisar. Det känns lite som att dag efter dag bara passerar men ingenting händer. Tills det tillsist blir höst igen. Och skolan börjar. Igen. Helt ärligt,  det kändes bättre den sista veckan i skolan då man såg fram emot sommarlovet. Nu när sommarlovet väl börjat så känns allt annurlunda. Det är nästan lite tragiskt.

Men frågar du mig om jag vill tillbaka till skolan igen, då säger jag nej tack!

Jag har beslutat att göra den här sommaren bra! Försöka ta vara på den. Och det ska jag också.

 

så fort det blir varmt igen

 

Jag är lika medveten som du att jag är en dålig uppdaterare.

Under de senaste dagarna har liksom tre människor mer än vanligt bott här hemma. Det blir mer än trångt må jag säga. Dessutom har vi haft studentfirande också. Trots att vi aldrig bjuder in folk på studentfest så dyker det alltid upp några trevliga människor trots allt, lite spontant. Spontana händelser är oftast de mest uppskattade. Faktiskt.

Jag har sett sagan om konungens återkomst med ann. Vi åt dillchips och grillchips. Grillchipsen var klart godast. Så om du någonsin står där och ska välja mellan dillchips och grillchips. Välj grill!
Jag måste medge att jag uppskattade den här filmen. Jag och Ann sett alla tre nu. Första var "Hur lång är den här filmen?" Andra filmen var "Okej, inte så dålig som jag trott" Tredje filmen var "Den här filmen var grymt bra!"

Jag har kommit på en sak. Sagan om ringen är ingenting utan dess filmmusik Utan musiken skulle det vara en tråkig komedi eller något. På riktigt. Det går ju inte.

(Jag tror jag just förgyllde anns dag)

Imorgon är det skolavslutning!
APRIL APRIL DIN DUMMA SILL
Fast det är ju inte april längre, det är ju juni nu..
Så vi slutar alltså skolan imorgon...
På riktigt...?

Jag vet inte vad jag skriver.. Jag borde nog sova. Fast jag vill vänta tills Scrubs börjar. Eller kommer det att vara "My name is Earl" på under hela skätna kvällen eller?? Jag avskyr my name is Earl. Hans fåniga lista går mig på nerverna. Och hans dialekt.... BLÄ! ... ÅH! ÅH! Den där elaka blondinen som också har en ful dialekt. Henne hatar jag mest...

Nu slutade det! YES!
*kollar information på tv*
Jahopp, det kommer tydligen ett till avsnitt... 

Fy vad kul det var att skriva ett sånt här utflippat inlägg.
Borde göras oftare bara för att visa att... där orkade jag inte riktigt forstätta

NU SKA DESIRÉE FERREIRA GÅ PÅ TOALETTEN OCH BORSTA TÄNDERNA MED COLGATE TANDKRÄM!

Igår fick jag ett ryck. Jag hade legat i sängen och latat mig framför tv:n länge, och fem i fem bestämmde jag mig. Jag skulle åka in till kungsmässan för att köpa det nya expansionspaketet till sims 3. Bussen gick tre minuter över fem, så ja... det blev lite brottom. Men i all hast fick jag använda mammas påfyllda västtrafiksskort och så fick jag låna två hundralappar av rickard. Själv hade jag bara 150kr i sedlar... och en massa dumma småmynt liggandes i min gt-väska, men det går ju inte komma och betala ett spel för 350 kr med enkronor och femmor..
I alla fall. Nästan helt nyvaken sprang jag mot busstationen. Och jag hann! Typiskt mig att göra allt så dramatiskt för mig själv...

Jag gick in i Siba-butiken i kungsmässan där jag för nästan exakt ett år sedan köpte the sims 3. Han i kassan var trevlig. När jag frågade efter spelet så sa hann "åh, det där känner jag igen. Det har väl nästan precis kommit ut nu?" Och ja, jag köpte det en dag efter realise... det slår rekordet från förra året då jag köpte the sims 3 tre dagar efter realise.
Sedan frågade han såklart hur gammal jag var. Spelet är ju trots allt från 12 år och uppåt, så han blev väl tvungen att försäkra sig..  ag ser ju inte direkt ut som 14 enligt främlingar.

MEN NU! NU HAR JAG SPELET PÅ MIN DATOR. Just precis, det är på just nu. Jag har bara minimerat det sådär som man kan göra om man är riktigt cool. Jag är glad. Ingen kan ta det ifrån mig nu! Har verkligen längtat.

Okej. Jag tror inte att någon tyckte det här var så värst intressant att veta. Jag är ju besatt. Men därför kan man avsluta inlägget med några bilder så kan jag vara tyst från och med nu.

Ä du för snäll blir du tagen för givet, du utnyttjas, du får inte mycket respekt, dina känslor blir inte tagna på allvar. Och trots att du blir omtyckt bland människor, bildar de omedvetet dessa nackdelar mot dig, helt under ytan. För det gör ju inget. Du tar ju inte illa upp, du blir väl inte sur. Eller hur? Ingen tar dina känslor på allvar.

Är man snäll så får man mycket mer tillbaka?

Stiliga broder tillsammans med vackra flickvän. På bal.
Jag måste bara säga att de ser bra ut tillsammans.
Och Rikard är helt klart snygg i kostym!

Så idag fick jag uppdraget att ta lite kort. Lite... men det blev ganska många.

Länge sedan jag skrev här nu. Jag är inte bäst på att blogga faktiskt, men jag har inte heller lovat daglig uppdatering. Så ja, det får bli lite gap mellan inläggen ibland.

I tordags hade vi fest för niorna. Vi omvandlade vår svettiga gympasal till en festlig nattklubb. Först var jag verkligen osäker på hur det skulle gå, man vet ju faktiskt inte. Att planera någonting sånt här är en ganska stor chansning. Men det slutade bra. Faktiskt. Visst, alla lärare kanske inte uppskattade det så mycket. Men jag tror att de flesta nirona hade kul.

Såhär fint och trevligt blev det när när det var klart. Lennart, (min idol!!) och "15" fixade med ljussättningen.



Jag hade lockigt hår.. jag gillar lockar. Det är så lockigt och krulligt och mysigt och fint. Dumma Michaela och hennes naturligt vackra lockar....




Idag hittade jag en lidande humla. Efter hemkunskapen hittade jag samma humla, men... nu var han död. Jag och Frida begravde humlan. Rest in Peace Humlet....

Jag har vaknat till liv. Jag har känt mig isolerad så länge. Hela vintern har nästan bara varit trist, kall och lite plågsam. Nu har vi haft en extra lång helg som jag mestadels har utnyttjat åt tv-tittande och data-nördighet. Sedan har jag varit sjuk i två dagar också.

Men igår, då jag öppnade altandörren för att gå mot min hållplats för att vänta på bussen, då hände det någonting. Det var varmt. Ni vet hur det är när man öppnar dörren och liksom väntar in kylan som avgör att du faktiskt är utomhus. Nu kände jag inte så, det var faktiskt otroligt varmt, nästan lite kvavt. Och massa gröna blad hade tydligen växt ut på träden också. Och det luktade sommar. Jag tror det var dem där löven man brukade använda för att skapa "tvål" av som luktade så gott. Sådant gjorde jag och mina klasskamrater på rasterna när vi gick i lågstadiet - vi mosade löv och hackade små stenar med större stenar för att skapa olika kryddor. De lite gulaktiga stenarna var curry, de vitare stenarna var vitlök, (även salt), och de svarta var nog peppar tror jag. Jag älskade att finhacka stenar :)

Hur som helst, jag ville meddela att värme och sol, gröna blad och frisk luft gör mig glad. Det känns som att alla är lite gladare nu. 

Tack solen!

A, så känner jag. Det är riktigt riktgtig jobbigt på måndagar. Först är man sur och trött på morgonen då man går upp, sen är man lite gladare men inte mindre trött då man träffar sina fina vänner i skolan. Men efter "stormorgonsamlingen" är man lika sur och trött, och så fortsätter heela förmiddagen så, och efter maten, ja, då lever man inte riktigt. Tisdagen är inte fullt lika jobbig då man bara har en hemkunskapslektion på eftermiddagen...

Nu känner jag för att ta en lång promenad där ute. Det ser så grönt och friskt ut. Ändå orkar jag verkligen inte. Då slutar det alltid med att jag låter bli. Duktigt Desirée, duktigt.

Det här är min katt. Han är söt, och lite konstig

... och även grillad kött, och några gröna saker som ser ut som en chili, fast större och... grönare. Kanske inte lika starka heller. Fast ibland är de starka, men ibland smakar det knappt någonting...'

Eh, ja, hursomhelst. Det har varit lite grill idag. Man får ju inviga första maj på något sätt. Och att grilla är bra.

Bild från förra året. Men sak samma! Här ser man faktiskt lite av de där gröna... sakerna.

Föressten. Idag klarade vi här hemma The curse of Monkey Island på nästan exakt 2 timmar! ( Det är kort tid för att vara det här spelet) Men det är inget ni skulle förstå er på... Inte många som ens vet vad det är för spel. det är bara jag och min familj som alltid älskat det här spelet... Men hallå, det är faktiskt ett grymt kul spel Och dessutom så gillar jag musiken. Hmm :)

"I´ve never seen such a clumpsy swordplay!"
"Well you would have, but you´re always running away."

http://www.youtube.com/watch?v=1-9my0tsutw
haha, jag tycker det är askul... ^^

oj, jag gör nästan ingenting efter skolan förutom att hålla hus vid min dator och jobba på min simsvideo, eller bara spela sims. Men det känns bra faktiskt. Sims är som en avkoppling för mig. Ett avbrott från livet, en chans att styra någon annans liv och få allting att bli så som man tänkt. Jag gillar det.






Bilderna har ingenting med filmen att göra. Det är bara bilder. Liksom.

Man kan väl säga att min blogg har legat i ide under hela vintern. När var det jag skrev mitt senaste inlägg? I början av december 2009 va? Heheeh, oj.........

Men vad härligt. Det blir en helt ny start då va. Fast ja, om jag känner mig själv rätt så kommer nog inläggen att dyka upp lite då och då, kanske inte varje dag direkt..

Praoveckan är över nu för övrigt. Var på Karlssons i fem dagar, vid klädavdelningen. Gick bra, de anställda var trevliga, personalrummet hade både en cool kaffemaskin och bubbelvattenmaskin. Jag gjorde i princip samma saker som de anställda, bara att mina dagar var lite kortare. Ändå blev jag helt slutkörd.
Det var en massa kunder som kom fram och frågade mig en massa saker, som om jag jobbade där. Hände minst tre gånger varje dag. Det är ologiskt på ett sätt, men logiskt på ett annat.

OLOGISKT: Man ser väl på mig att jag är för liten för att vara anställd?
LOGISKT: Jag står ju ändå helt ensam bakom disken ibland. Klart att vissa människor är först med att fråga den personen som står bakom disken och jobbar.

"Nej, alltså, jag vet inte riktigt.... jag är bara prao här så..."
"Jasså, jaja. då får jag väl leta upp någon annan då."

Det var lite irriterande faktiskt. Ännu mer irriterande var att man fick en massa stötar på fingrarna då man arbetat med att packa upp kläder ur "PLASTfodral" och sedan hänga upp dem på någon METALLstång eller något. Plast och metall = stöt. Som gör ont!

Kan berätta lite om en incidens jag ver med om när jag skulle gå hem på torsdagen. Det är lite ironiskt att ibland kan en obetydlig händelse få en att tänka. Tänka och låta något viktigt gå upp för en.

Jag var påväg tillbaka stationen, efter en lång praodag. Jag var glad. Glad för att jag var färdig för idag, glad för att solen sken, glad för att jag skulle träffa alicia vid pizzerian. Helt random så sjunger jag " I feeel the EARTH, MOVE, UNDER MY FEEEET" Har ingen aning om varför jag nynnade på just den låten. Det var bara en tillfällighet.
Senare kommer det en rulstolsbinden människa som paserar mig där jag går på trottoaren. Jag säger hej, hon säger hej och plötsligt känner jag bara en våg av skuldkänslor. Hon hade ju inte hört mig sjunga eller så, det hade ju bara varit hemsk (särskilt med tanke på texten). Jag vet inte om det var medlidande heller för den delen.
Men det gick upp för mig. Jag började helt plötsligt tänka på allt som egentligen skulle kunna drabba mig, men som aldrig har hänt. Jag började tänka på att människor aldrig kan känna sig nöjda, aldrig tacksamma, över det som de verkligen BORDE vara glada över. När någonting händer, någonting hemsk, frågar man säg själv "varför händer detta mig, varför just JAG?"
Men tänk nu om JAG hade varit den där Desirée Ferreira som skulle behöva amputera sina ben efter en bilolycka. Tänk om det hade varit så. Självklart känns det helt overkligt att tänka sig att någonting sådant skulle drabba en själv, men när det väl händer så kommer samma fråga upp i huvudet "VARFÖR? Detta kan inte hända mig! Jag önskar att det aldrig hade hänt"
Det skulle lika gärna kunna hända mig på någon random utflyktsdag i skolan. Jag skulle kunna bli båkörd. Men bara för MIN skull så ändrades allt och ingen bilolycka inträffade. Det var inte ens nära.
Istället, samma kväll, klagar jag över att mina ben gör ont för att jag har gått runt så länge med dem. Då tycker jag ju synd om mig själv, när jag egentligen ska vara lycklig att mina ben ens fungerar. Jag ska vara lycklig att jag har känseln kvar i dem. Det är en god smärta som jag ändå bara klagar över.

Varför kan man bara se den glädjen som alltid finns där efter att någonting hemskt har skett?
Skulle jag vara nära på att dö, men ändå överlever, så blir jag nog väldigt tacksam och lättad. Varför är jag inte tacksam och lättad vid varje dags slut, att jag lever och ingenting fruktansvärt har hänt? Det skulle lika gärna kunna hända mig någonting som förendrade mitt liv för alltid den dagen.
Istället gnäller jag över att min kudde är för varm.

Eller när någon dör. Varför uppskattar man då den personen mer än vad man gjorde när han/hon levde? Måste sådana saker hända för att man ska inse hur mycket en människa kan betyda för en?

Nästa gång någonting händer, och du frågar dig själv "varför just JAG?" tänk då på att vara tacksam över det som INTE drabbade dig. Det skulle kunna se mycket värre ut.
Och egentligen skulle man behöva tänka så varje dag, men vi fungerar inte så.
Vi är bara korkade människor och har svårt för att tänka på det viset, men det är bra att vara medveten om det.


Tacksamhet.