Ä du för snäll blir du tagen för givet, du utnyttjas, du får inte mycket respekt, dina känslor blir inte tagna på allvar. Och trots att du blir omtyckt bland människor, bildar de omedvetet dessa nackdelar mot dig, helt under ytan. För det gör ju inget. Du tar ju inte illa upp, du blir väl inte sur. Eller hur? Ingen tar dina känslor på allvar.

Är man snäll så får man mycket mer tillbaka?

Man kan väl säga att min blogg har legat i ide under hela vintern. När var det jag skrev mitt senaste inlägg? I början av december 2009 va? Heheeh, oj.........

Men vad härligt. Det blir en helt ny start då va. Fast ja, om jag känner mig själv rätt så kommer nog inläggen att dyka upp lite då och då, kanske inte varje dag direkt..

Praoveckan är över nu för övrigt. Var på Karlssons i fem dagar, vid klädavdelningen. Gick bra, de anställda var trevliga, personalrummet hade både en cool kaffemaskin och bubbelvattenmaskin. Jag gjorde i princip samma saker som de anställda, bara att mina dagar var lite kortare. Ändå blev jag helt slutkörd.
Det var en massa kunder som kom fram och frågade mig en massa saker, som om jag jobbade där. Hände minst tre gånger varje dag. Det är ologiskt på ett sätt, men logiskt på ett annat.

OLOGISKT: Man ser väl på mig att jag är för liten för att vara anställd?
LOGISKT: Jag står ju ändå helt ensam bakom disken ibland. Klart att vissa människor är först med att fråga den personen som står bakom disken och jobbar.

"Nej, alltså, jag vet inte riktigt.... jag är bara prao här så..."
"Jasså, jaja. då får jag väl leta upp någon annan då."

Det var lite irriterande faktiskt. Ännu mer irriterande var att man fick en massa stötar på fingrarna då man arbetat med att packa upp kläder ur "PLASTfodral" och sedan hänga upp dem på någon METALLstång eller något. Plast och metall = stöt. Som gör ont!

Kan berätta lite om en incidens jag ver med om när jag skulle gå hem på torsdagen. Det är lite ironiskt att ibland kan en obetydlig händelse få en att tänka. Tänka och låta något viktigt gå upp för en.

Jag var påväg tillbaka stationen, efter en lång praodag. Jag var glad. Glad för att jag var färdig för idag, glad för att solen sken, glad för att jag skulle träffa alicia vid pizzerian. Helt random så sjunger jag " I feeel the EARTH, MOVE, UNDER MY FEEEET" Har ingen aning om varför jag nynnade på just den låten. Det var bara en tillfällighet.
Senare kommer det en rulstolsbinden människa som paserar mig där jag går på trottoaren. Jag säger hej, hon säger hej och plötsligt känner jag bara en våg av skuldkänslor. Hon hade ju inte hört mig sjunga eller så, det hade ju bara varit hemsk (särskilt med tanke på texten). Jag vet inte om det var medlidande heller för den delen.
Men det gick upp för mig. Jag började helt plötsligt tänka på allt som egentligen skulle kunna drabba mig, men som aldrig har hänt. Jag började tänka på att människor aldrig kan känna sig nöjda, aldrig tacksamma, över det som de verkligen BORDE vara glada över. När någonting händer, någonting hemsk, frågar man säg själv "varför händer detta mig, varför just JAG?"
Men tänk nu om JAG hade varit den där Desirée Ferreira som skulle behöva amputera sina ben efter en bilolycka. Tänk om det hade varit så. Självklart känns det helt overkligt att tänka sig att någonting sådant skulle drabba en själv, men när det väl händer så kommer samma fråga upp i huvudet "VARFÖR? Detta kan inte hända mig! Jag önskar att det aldrig hade hänt"
Det skulle lika gärna kunna hända mig på någon random utflyktsdag i skolan. Jag skulle kunna bli båkörd. Men bara för MIN skull så ändrades allt och ingen bilolycka inträffade. Det var inte ens nära.
Istället, samma kväll, klagar jag över att mina ben gör ont för att jag har gått runt så länge med dem. Då tycker jag ju synd om mig själv, när jag egentligen ska vara lycklig att mina ben ens fungerar. Jag ska vara lycklig att jag har känseln kvar i dem. Det är en god smärta som jag ändå bara klagar över.

Varför kan man bara se den glädjen som alltid finns där efter att någonting hemskt har skett?
Skulle jag vara nära på att dö, men ändå överlever, så blir jag nog väldigt tacksam och lättad. Varför är jag inte tacksam och lättad vid varje dags slut, att jag lever och ingenting fruktansvärt har hänt? Det skulle lika gärna kunna hända mig någonting som förendrade mitt liv för alltid den dagen.
Istället gnäller jag över att min kudde är för varm.

Eller när någon dör. Varför uppskattar man då den personen mer än vad man gjorde när han/hon levde? Måste sådana saker hända för att man ska inse hur mycket en människa kan betyda för en?

Nästa gång någonting händer, och du frågar dig själv "varför just JAG?" tänk då på att vara tacksam över det som INTE drabbade dig. Det skulle kunna se mycket värre ut.
Och egentligen skulle man behöva tänka så varje dag, men vi fungerar inte så.
Vi är bara korkade människor och har svårt för att tänka på det viset, men det är bra att vara medveten om det.


Tacksamhet.